Det kanske låter som science fiction, men snart är det möjligt att några av Sveriges största utsläppare kan fånga in och lagra delar av den koldioxid man släpper ut. Tekniken finns och vi har redan testat att den fungerar. Just nu jobbar vi för att ha en första anläggning för koldioxidinfångning i drift under 2026.
Kan en stor sandstensreservoar 3000 meter under havsbotten elva mil utanför Norges kust vara en del av lösningen på klimatutmaningen? Tekniken – koldioxidinfångning och lagring, eller CCS – har varit i drift i Norge sedan 1996.
Det norska energibolaget Equinor har 23 års erfarenhet av att lagra koldioxid och ser nu en helt ny marknad öppna upp sig. I december börjar man borra hålet för att bekräfta att förutsättningarna att lagra koldioxiden är så bra som man räknar med.
Per Sandberg jobbar på Equinor med nya energisystem. Han har gedigen erfarenhet sedan 90-talet, både som forskare och i näringslivet och har stenkoll på CCS-tekniken.
Hur fungerar infångning av koldioxid?
– Först vill jag säga att det inte handlar om en ny teknik. Den har funnits i 20–30 år redan. De hinder som finns är att det fortfarande är väldigt dyrt – inte att tekniken är för komplicerad. Man kan förenklat säga att det handlar om två olika sätt att samla in koldioxid som annars hade släppts ut i atmosfären, säger Per Sandberg.
– Det ena sättet handlar om att fånga in koldioxid från rökgaser som uppstår vid förbränning eller en industriell process. Den andra tekniken kallas för pre-combustion. Vid vätgas- eller naturgasbehandling går man in och splittar gasen i två, så att man får en ström med koldioxid och en med vätgas. Då fångar man in koldioxiden före förbränning. Preem kommer att använda sig av den första tekniken vid sin testanläggning som är i bruk i början av 2020.
Vad händer med den infångade koldioxiden?
– Den blir renad och koncentrerad, i Preems fall planerar man att göra den flytande. Våra skepp hämtar sedan upp koldioxiden vart fjärde dag för att transportera den först till en mellanlagringsplats vid Bergen. Den förs sedan ner via rörledning till Equinors lagringsplats långt under havsbotten. Allt detta väntas vara i bruk för partners utanför Norge år 2024 eller 2025.
Hur går lagringen till?
– Vi har hittat ett område söder om Troll, ett känt olje- och gasfält, där vi inte tror att det finns olja. På 300 meters havsdjup ska vi borra ett 3000 meter djupt hål i havsbotten. På det djupet har vi identifierat två egenskaper viktiga för lagringen. Det är ett område med sandsten som är mer porös än annan berggrund. Ovanpå sandstenen finns ett tak med ogenomtränglig sten, säger Per Sandberg.
– Porerna i sandstenen är fyllda med vatten, så när vi börjar injicera koldioxid i sandstenen tränger det undan vattnet som ersätts med koldioxid. Till en början hoppas vi kunna lagra 1,5 miljoner ton koldioxid här varje år.
Det stora hindret för att realisera tekniken handlar inte om begränsningar i lagringskapaciteten. I dag saknas ekonomiska incitament, även om fler och fler börjar få upp ögonen för tekniken, menar Per Sandberg.
– Lagringskapaciteten under Nordsjön som sådan är enorm. Den motsvarar flera hundra år av Europas koldioxidutsläpp. Den stora begränsningen är att det fortfarande är billigare att släppa ut koldioxid än att fånga in den, säger han.
Allt eftersom vi på Preem byter ut fossilt mot förnybart kommer vi så småningom kunna vi generera ”negativa utsläpp”. Det betyder att våra raffinaderier kommer att kunna hjälpa till med omställningen att minska koldioxid som släpps ut i atmosfären.